EbbaLie

En timme senare var det dags för familjerådgivning. Och även om jag trallande (ja, faktiskt) klivit ut ifrån beroendecentrums lokaler så kunde jag se att det förmodligen inte skulle vara lika kärleksfulla 90 minuter som skulle möta mig här. Så jag tänkte: oavsett hur det går, har du iallafall fått 45 minuter då du känt kärlek och värme. Försök att minnas hur det kändes.

Så, vi sätter oss ner, jag, exet och vår terapeut (som faktiskt är bra, inte alltid man har sån tur när det gäller kommunens familjerådgivare). Jag börjar med att berätta om min morgon, vad som hänt sedan sist, om att jag varit utanför As dagis. Sen är allt ett virrvarr. Försöker förklara det jag kom på när jag träffade min terapeut M förra veckan (jag VET många terapeuter här), att jag nog gjort exet till en fadersfigur. Han står för trygghet, finns där, sviker inte, bekräftar mig, är min bästa vän, fixar och donar för mig. Eller rättare sagt, det är så jag hade velat att min far vad, det är vad jag sökt hos honom i 33 år.
Men hur klart och tydligt jag än har det i huvudet så har jag fortfarande svårt att få ut det på ett lättbegripligt sätt genom munnen till omvärlden....kommunikation tycks inte vara en av mina bästa grenar direkt. Tragglar och försöker men det blir ingen bra så jag lämnar det ett tag. Exet blir förståss jätteledsen, är inte så roligt att få detta levererat.

Vi fortsätter, pratar varannan gång. Jag gråter en skvätt, han gråter en skvätt., Jag känner mig kränkt, han känner sig kränkt. Vi pratar om dottern. Jag blir ledsen. Så mycket sorg jag har i min kropp över att inte få träffa henne! Känner att jag återigen blir ifrågasatt som mamma. Det ligger något där. Svartsjuka? Exet och A bondade ju vädligt hårt när hon föddes eftersom jag hade dels en förlossningsdepression, dels svårt att knyta an till henne. Jag har nog alltid känt mig osidosatt, som att deras relation skulle vara viktigare än hennes och min. O såfort det blir såhär så blir jag ju 5 åring själv och trotsig och nej, det är inte speciellt konstruktivt.
Det är ju precis som jag själv sökt bekräftelse när jag var lite. Om jag gör såhär, vad händer då?

Om tex A inte får som hon vill en kväll när jag ska lägga henne (hände förra veckan hemma hos exet när han var bortrest) så kommer det snabbt ett: "jag vill att pappa ska lägga mig. Jag vill att han ska vara här!"
Det tar en microdel av en sekund och så är jag rent mentalt också en bråkig 5-åring som ska straffa ut henne för att hon säger detta till mig. Alltså, min drivkraft blir att gå därifrån, att fly. "Hon vill ändå inte ha min kärlek så vad ska jag då här och göra"
Medan jag borde vara vuxen nog att stanna kvar och spegla henne i det hon säger, att pappa inte är hemma just nu utan att jag lägger henne och säga hur mycket jag älskar henne.

I onsdags morse var jag uppe i ottan. Klockan ringde 6 och även fast jag inte sovit speciellt mycket då jag legat och lyssnat på ljud uppifrån min hyresvärd som jag är lite orolig för så var jag ändå pigg.

Iväg till stan, härligt att se alla människor på buss och tåg! Har kanske saknat det lite..eller?

Nja, det kan vi ju diskutera...

Kliver in på Maria Beroendecentrum 7.45 och lugnet infinner sig genast. Allting bara rinner av mig, det känns som om jag är hemma. Klockan 8 ska jag träffa en kvinna för ett bedömningssamtal för om jag ska gå relationsprogrammet. Alltså en kurs för kvinnor som missbrukar relationer på ett destruktivt sätt. Efter vår genomgång om mitt livs historia (igen) så konstaterade hon att hon nog ville träffa mig igen för att se om det inte var ett vanligt relationsmissbruk jag har. Dvs att själva kicken för mig blir jakten, att se om jag kan få en viss person. Jag stannar inte kvar i relationen utan är ständigt på jakt efter något nytt.

Under denna timme vi pratade blev jag ledsen ett par gånger. Först för min dotter. Att jag kände att jag inte får träffa henne (igår var jag tom utanför dagis på promenad för att få säga hej till henne). Eller får o får träffa, jag FÅR ju träffa henne, men känner mig orättvist behandlad och ifrågasatt som mamma eftersom hon inte bor hos mig.

Det andra jag blev ledsen över var när behandlaren sa att jag fortfarande sökte bekräftelse hos min pappa och att det är rotat så djupt i mig att det är ren självbevarelsedrift.

Vi kom även fram till att jag levt i symbios med min mamma och att hon på det sättet faktiskt också stängt ute pappa. O det lustiga är, min dotters pappa har sagt att han då A var liten blev väldigt tight med henne och frös ute mig. De gick alltså in i någon form av symbios.
Mönstret upprepar sig. Han har ju också en historik som medberoende, fast det var inte hans pappa som drack, utan mamma.

Något annat som vi konstaterade inte var så vanligt kanske var att både jag och min bror sov i mamma o pappas säng tills vi var drygt 12 tror jag.

O jag har aldrig fattat varför det var så jobbigt när mamma nån gång reste bort o inte var hemma på kvällen, pappa brukade somna tidigt och jag kunde inte somna om inte någon var vaken, så det var alltid oro när hon var borta. Frågade behandlaren om detta och hon sa: Säg att du har en snutte när du ska sova varje natt. Om snutten helt plötsligt är borta, är det väl inte så konstig om du blir orolig? Min mamma har alltså förmodligen stått för väldigt mycket trygghet hos mig. Hon har inte haft förmågan att kunna spegla mig i mina känslor och behov, eftersom hon själv förmodligen inte blivit det när hon var liten. Man kan bara ge det man själv har fått. Så himla klokt!

När vi sedan var klara mötte jag 2 stycken av de andra kursledarna ute i korridoren. Ett himla mysigt besök! Det finns mycket värme, kunskap och kärlek i de där lokalerna!

Självdestruktiv.
Det är nog det ord jag kan hitta i huvudet som bäst beskriver hur jag känner mig.

Har funderat mycket på detta senaste tiden.
Varför söker jag mig till saker som jag egentligen vet inte är bra?
Varför säger jag saker som jag vet inte kommer mottas på ett bra sätt?

Ett exempel:

Jag ringer upp min mor. Vi har inte hörts på ett tag då jag varit bortrest några dagar. Hon har ringt 2ggr när jag inte haft tid eller möjlighet att prata. Men så idag får vi äntligen ihop det.

Hör ganska på en gång att hon inte är helt glad. Korta tonfall, snabba ämnesbyten, såfort vi är inne o tassar på "jobbig" mark (dvs prat om mitt ex) ändrar hon tonläge till något kort kallt trubbigt. Stundom kommer mjukare, rundare ord ur hennes mun, som raskt igen blir sylvassa.

Jag hör detta. Jag borde sätta P för mig själv. Istället hör jag mig fortsätta älta saker som jag vet inte kommer mottas på ett sätt som jag vill att de ska mottas.
När jag tillslut inte får den responsen jag vill (o även fast jag verkligen försökt uttrycka mig på ett sätt som inte kastar allt för mycket skit på mitt ex utan är lite mer nyanserat och objektivt) så avslutar jag och lägger på.

Då infinner sig dessa känslor i min kropp:

-Ilska
-Besvikelse
-Övergivenhet
-Sorg

Jag blir så jäkla arg på min mor och säger högt (när jag har lagt på alltså, lite rädd om livhanken är jag) ja, o tack för den supporten!

Sätter mig upp, tänker, säger till mig själv. Du är inte värdelös. Du är inte värdelös pga detta. Det ligger hos henne, hon hade en dålig dag eller whatever, låt inte detta avspegla sig på din självkänsla.

Sen går det upp. Som ett långt och ståtligt Liljeholmens:
Jag ville bara ha bekäftelse av henne, på att det var okej att känna som jag kände.

O när jag skriver detta trillar stora krokodiltårar ner för mina kinder. Ovanstående är sant för mig. Just nu, här och idag är det en sanning. Jag söker, efter 32 år fortfarande bekräftelse av min mamma.