Häromdagen när jag gick förbi dagis för att få en skymt av min dotter (rekommenderar inte detta till någon, det blir bara konstigt för barnet om ena föräldern plötsligt oanmäld dyker upp).
Turligt nog (tyckte jag) stod hon ganska nära staketet och vägen med sina kompisar och klättrade på ett träd. Jag visste ju inte hur hon skulle reagera när hon såg mig (mitt ego ville förmodligen att hon skulle springa mot mig och ropa "maaammmma" i glädje). Men jag visste ju inte, vilket även gjorde mig lite osäker. Skulle hon bli arg? Glad? Ledsen?
Jag ville inte att hon skulle tro att jag skulle hämta henne, det har hänt en gång tidigare att vi missat meddela henne att vi bytt hämtningsperson och hon blev helt galen, så jag går lite långsamt brevid staketet, bort ifrån grinden så hon inte tror jag är på väg in.
När hon ser mig blir hon lite avvaktande. Sen ler hon. Sedan kommer det tråkiga:
Hon börjar klättra upp för trädet och hänga upp och ner. Hon börjar showa.
Jag minns dom som igår. Barnets roller. Vi gick igenom dem på anhöriggruppen.
Tapetflickan, clownen, hjälten, rebellen...
"Clownen försöker dra uppmärksamheten bort från föräldrarna, från problemen i familjen genom att försöka få alla att skratta. Men precis som man brukar säga om cirkusclownen finns sorg och tårar att hantera bakom masken"
Egentligen skulle det kunna vara att hon vill visa mig vad hon kan. Och så kan det också vara. Men det kändes oerhört ledsamt att se det här framförsig på terapin (familjerådgivningen).
Ett barn ska ju aldrig behöva ta på sig ansvar för de vuxna. I helgen ska jag prata med henne och detta så får vi se vad som kommer fram.
När hon showat klart undrade hon vad jag gjorde och jag sa att jag var ute på promenad. Så efter några minuter fortsatte jag min färd. Mitt ego ledset och fullt av sorg över att hon inte kommit fram och velat krama mig. Eller så kanske hon ville det. Men visste inte hur hon skulle göra....
