EbbaLie

Jag har ren o skär panik.
Vart sjutton ska jag ta vägen? Vart ska jag bo?
Jag har skickat ut massmail till mina vänner, frågat dagisföräldrar, dammsuger nätet varje dag, lusläser Blockets annonser, men på en vecka har jag inte fått något napp överhuvudtaget.

Vad sjutton gör jag nu? Ska jag hoppa runt på soffor en månad framöver?
Jäklar skit. Får gå igenom listan igen...

Tänk tänk tänk....

Idag när jag skulle lämna H:s hem så tänkte jag, jaha, vad gör jag nu? Åker o sätter mig i ett köpcentrum? Skulle inte vara hemma hos A förrens till middag. Hade ingenstans att åka, att bara får sätta sig ner o känner sig som hemma. Gud så jag har insett hur viktigt det är med ett hem!

Patrick var visst redan upptagen...
Det var ju tråkigt!

Lite dåligt med uppdateringar idag, stack iväg vid 10 imorse och tränade. Sedan lunch efterföljt av ett möte på arbetsförmedlingen där jag träffade min arbetsterapeut.
Sweet lord vad hon är bra! Nästa vecka ska jag förska klura ut ett par ställen där jag skulle kunna tänka mig o praktisera ett tag, en månad eller två för att pröva på och känna hur det känns.

Fick en läxa med mig idag, det var trevligt. Längesen jag hade läxor:-)

Herregud säger jag bara!
Sitter o dreglar framför TV3s Lyxfällan.
Kan inte se mig mätt. Hur fixar man en dejt med den här killen?:-)

Fast i det här fallet får det bli utan min dotter.
För jag får inte träffa henne.
Mitt ex är arg och besviken på mig o han vill inte prata med mig. Därför får jag inte heller träffa mitt hjärtegryn.
Känns jobbigt. Och jag blir än mer motiverad till att lösa min boendesituation.
Ska det vara såhär? Ska jag straffas att inte få träffa min dotter iom att jag tog beslutet att inte fortsäta med mitt ex?

Jag har ett litet dilemma.
Faktiskt inte så litet heller. Ganska STORT.
Men helt självförvållat, det skall erkännas.

För några månader sedan sålde jag min lägenhet. Av 2 anledningar: jag kände mig klar där samt ville bo närmare dotterns dagis SAMT jag fick ett bra bud.
Till saken hör att jag kan vara ganska impulsiv. Inte tänka så mycket före. Mer tänka före efter.

Så, jag sålde. Bodde ju redan hos exet sedan ett par månader (flyttade in där efter sommaren då jag inte orkade ta hand om varken mig eller min dotter). Vi pratade om att försöka se om vi kunde lappa ihop saker, helt förutsättningslöst. Jag sa, så länge allt känns bra stannar jag i det.

Många vändor o turer senare vaknade jag upp en morgon (ja det var faktiskt nästan så) och kände att jag var mer vän med exet än något annat. Oklok som jag var, sa jag detta till honom. Det tog tyvärr hus i helvete (ursäkta svordomarna) och på 2 dagar stod jag ute på gatan.

Efter att ha tyckt synd om mig själv och fått 100 sammanbrott (varav ni kan läsa om några i denna blogg) så borstade jag av mig dammet och lyckades börja tänka klart igen.

Hur.Ska.Jag.Kunna.Lösa.Det.Här?

Steg 1:
SMS:a alla jag känner (och inte känner för den delen) och fråga om nån känner nån som känner nån som ska hyra ut något.
Nackdelen är ju att man får väldigt många frågor på vad det är som hänt.

Steg 2:
Kolla om det finns någon möjlighet att banken skulle kunna tänka sig låna ut en miljon eller så till en arbetssökande, nyss sjukskriven person. (de vanliga bankerna alltså)

Steg 3:
Kolla om BlueStep kan tänka sig låna ut åt mig samt vad de ska ha för ockerränta för det.

Steg 4:
Bita i det sura äpplet, gå ner på knä, böna o be om förlåtelse och se om min mor skulle kunna tänka sig låna ut säg, 500K till mig, så jag kan ta blankolån på resten och köpa lägenheten jag hittat (har själv drygt 300.000 att lägga in i handpenning).

Steg 5:
Fortsätta flytta runt hos kompisar och sova på soffan. Detta betyder tyvärr att jag inte får träffa min dotter då hon ska ha sin bas hos sin pappa (vill inte att hon ska behöva flänga runt hon med!)

Hmm, det känns lite som "ur askan i elden" här...
Får fundera vidare. På något jäkla sätt SKA det väl ändå gå!

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/2165565/ebbalie?claim=76nvwskq4ky">Följ min blogg med bloglovin</a>

Dagens lunch blev vad jag hittade i kylen: mozarella, tomat o basilika. O lite salami.
Sablar, jag måste börja laga riktig mat snart.
2 kilos ras på en knapp vecka. Alla muskler jag kämpat så hårt för kommer ju förtvina!!

Dagen till ära bjuder jag mig själv på ett glas vin till lunch. Det är jag värd.
Idag känns som en bra dag. Trots mail från både exet och min mor som inte var speciellt upplyftande.
Mer om det senare...

Färgen lite rose gör sig inte riktigt rättvisa på denna bild, knasigt ljus härinne.
Blusen heter Timeless #236 och linnet #248.
Underbart vackra!

Var inne på Jackie en sväng igår och trillade över en supersöt blus och ett linne som precis hade kommit in ur Odd Mollys Timeless-kollektion. Sååå fina!
Ska ta en bild och ladda upp alldeles strax!

Läser som sagt Mia Törnbloms bok om självkänsla igen.
Läste den precis när den kom ut men det känns som om det är ny text jag läser idag.
Det har dock hänt en hel del i mitt liv på 4 år.

Följande har jag strukit under:
"Vi drabbas alla av livet med jämna mellanrum, och det kan innebära att vi kan komma och känna känslor som skuld, skam, avund och i värsta fall självförakt. Ju mer vi arbetar med att stärka vår självkänsla, desto enklare blir det för oss att stå emot känslor som dessa."

"När jag umgicks med folk hörde jag vad de sa, men jag lyssnade aldrig riktigt, eftersom jag alltid blandade in mig själv och mina egna åsikter".

"Vi kan inte älska någon annan innan vi lär oss älska oss själva".

"När självkänslan är låg blir vi ofta självcentrerade. Mycket av vår tid går då åt till att tänka på vad andra tycker om oss, hur vi ser ut i andras ögon och vad andra anser att vi borde bli och göra. För att känna att vi är bra och räcker till så vill vi att andra ska se och bekräfta oss."

""När jag växte upp så ägnade jag massor av tid åt att stämma av hur känslorna inom familjen var. Mitt sätt att vara bestämdes av hur de vuxna runt omkring mig mådde, men hur jag själv mådde var inte alltid så viktigt."

"Det var så synd om mig, ingen förstod och alla var dumma".
"Jag har spenderat mycket tid på att gnälla, kasta skit på andra och tycka synd om mig själv".


Samtliga påståenden ovan stämmer in på mig.
Bra, nu har jag fått ner dem på papper, from den här stunden börjar mitt nya liv.

Idag kom jag hem från min shoppingrunda utan det goda röda vinet som jag tänkt och suktat etfter hela dagen.
Jag skulle krypa ner i soffan, äta min king crab fish leg med god aioli, tända ett ljus, hålla upp det goooda röda vinet och kolla på Desperate Housewifes.

Vad händer?`
Åker till centrum. Handlar mat. Bara en massa gott o dyrt. Det är jag värd.
Går in på systemet, väljer ut mitt favoritvin, går till kassan.
"Har du legitimation"?
Helvetes-jävla-skit.
"Nej tyvärr, jag tog bara med mig kreditkortet"...
Tanten i kassan frågar sin kollega. Även han vill se legg.
"Tyvärr kan jag inte sälja det här vinet till dig".

Skämtar människan med mig??
Jag KÄNNER mig som 18 år när jag står där i kassan. Det är helt sjukt. Jag är 32 år och har barn och handlat på Systemet i 12 år! O får inte köpa en flaska (dyrt) vin.

Det är helt sanslöst. Men har jag lämnat legget hemma så har jag. Finns ingen annan att skylla på....

Vet ni vad det är?
Promenad i friska luften. Gärna vid vattnet. Jag följde stigen för att se vart jag hamnade o tillslut kom jag "hem". Ja, alltså till huset jag lånar.

Det är helt galet vad energi jag fick, tankarna bara snurrade runt däruppe. Tänkte skriva ner dem på papper när jag kom in men då var de såklart som bortblåsta. Men var det viktiga tankar kommer de tillbaka. Säger de som vet.

Nu blir det boken: Självkänsla, med Mia Törnblad i soffan.
Skönt att det är mörkt ute, skönt att sitta inne under filten. Skönt att det är tyst. Skönt att inget stör eller pockar på uppmärksamhet. Det är bara jag och ödemarkerna här utanför. Ja, o så boken förståss.

Igår tvivlade jag på min existens.
Är jag en så hemsk människa? Vad har jag gjort för hemskt mot min familj som vänder mig ryggen när jag som mest behöver dem?
Varför vill de/kan de inte säga något för att visa att de är ledsna? Varför måste min mor stå på exets sida?

Idag är jag tacksam.
Tacksam för min vän H som jag inte känner särskilt väl egentligen, men som med självklarhet öppnade sin dörr för mig närjag frågade om han hade ett rum att låna ut.
Tänk vilka människor man har i sin närhet utan att veta om det.
De man litar mest på faller bort och nya träder fram.

Det känns inte lika tungt som igår. Känner mig dock seg i huvudet efter att ha ätit Propavan (sömntabletter) några dagar på raken.
Tänker jag på huset blir jag nedstämd, vet att exet är jätteledsen och det är väl inte alltid det lättaste att ta hand om ett barn då också. Igår när han kom hem gick han raka vägen upp till dottern och kom sedan inte ner. Hade hoppats på att få byta några ord med honom, men det var väldigt tydligt budskapet han kom med: du är förrädaren, försvinn ur mitt hus!
Så jag åkte, utan ett ord.

Psykbryt igår på sovrumsgolvet.
Grät så jag inte fick luft.
La mig 19.00. Somnade direkt. Var uppe och fortsatte diskussionerna vid 23 och somnade sedan 00 igen.
Idag vaknade jag 08.

Psykbryt 2: Vardagsrumsgolvet. Hopplöshet. Rädsla. Ville svepa sömntablettsburken.
Insåg att jag behövde ringa någon. Skickade sms till bästa vännen.
Ringde Nacka Carema hjärnhälsan och bad om en akuttid. Det tog mig 2 minuter att uppge mitt personnummer mellan gråtattackerna.

och bostadslös

Då har jag släppt bomben.
Det känns bra att ha sagt det även fast det kommer ältas 150 ggr fram o tillbaka härhemma om jag känner mannen rätt.

Skönt att ha fått det ur sig, men stämningen i huset håller på o tar kål på mig!
Urjobbigt. Det är nästan det som är värst.
Jag har ingen ork till någonting. Vi har ett kalas att fixa till morgondagen men jag förstår inte hur vi ska kunna få ordning på det.
Det positiva är väl att jag inte kommer kunna köra kalaset med stort K som jag planerat med extra allt o lull-lull. Nu lutar det mer åt att handla en tårta på Maxi och gömma några påsar ute i skogen till skattjakten.

Ååååh, varför ska livet vara så jobbigt ibland?
Vad ska jag lära mig av detta?

Får sätta mig o fundera en stund....

Hittade denna fina velourklänning på KappAhl idag.
Så fin och så lik Chill Norway för vuxna!

Till det fashionabla priset 149kr.

Är det någon mer än jag som inte kan gå in på Panduro utan att köpa med sig halva affären?
Det är en sån nostalgitripp att jag inte vet hur många tusenlappar (snart) som hamnat där ur min plånbok.
Idag blev det gips samt sånna här formar:



Och så hobbyfärg förståss.
Så nu är det bara kavla upp ärmarna och sätta igång med gipseriet,
undra vem som är mest förväntansfull, jag eller dottern....

Vågade inte ta tjuren vid hornen igår. Kom hem från bandyn, satte mig i soffan.
Kom inte på hur jag skulle börja. Öppnade munnen säkert 10 ggr, men ut kom bara...luft.
Satan att det ska vara så svårt!
Jag funderar på att skriva ett brev istället. För att allt som jag vill säga ska bli sagt. Risken är annars att jag hakar upp mig på något och inte får ut sammanhanget.
Skriva brev och maila.
Så fegt det låter.
Men det är nog ett bra steg ett. Mount Everest bestegs ju inte på en dag det heller....

Brev.

Sen prata.

Bra.

Kroppen berättar för mig att jag inte mår bra.
Jag äter. Hela tiden.
Är snäsig och kort i tonen. Tittar knappt på den jag pratar med. Orkar inte vara trevlig o gullig mot dottern.

Jag borde ta ett snack. Säga som det är. Men jag är livrädd.
Rädd för att jag inte ska orka rodda runt det här själv. Rädd att det vi har just nu förstörs. Rädd att bli ogillad.
Det finns ingen annan utväg, jag vet ju redan svaret. Men jag vill inte såra. Jag vill inte se hur ledsen han blir när jag säger att kärleken har övergått till vänskap.

Men för allas skull måste jag ta mod till mig och berätta. Ikväll.

Först innebandy.

Det dra ihop sig för dotterns kalas. De tre senaste åren har vi hållt kalaset utomhus.
Varför det i smällkalla vintern tänker ni?
Av flera anledningar, men främst för att vi gillar att vara ute året om oavsett väder men även för att det blir mycket lugnare än om man skulle ha 12 barn rännandes inomhus (själv bodde jag rätt trångt, en liten trea på 60kvm).
Första året höll vi till i en lekpark. Temperaturen höll väl sig ungefär på +2 grader, mulet och regnet hängde i luften. I denna park fanns det dock ett litet lusthus där vi dukade upp och där allt ömtåligt kunde stå ifall det skulle ha droppat ner lite nederbörd från himlen. Detta inträffade dock inte och allt flöt på väldigt bra.

Andra året bytte vi lekpark. Även här fanns det ett litet "lusthus" (tak över huvudet inga väggar) där vi hade tårtan och liknande. Vädret var något varmare, ca 7+.

I år kommer vi hålla till i en skogsdunge där det finns en grillplats. Då det utlovats -5 grader kortar vi ner kalastiden till 1,5 timme. Hoppas föräldrarna förstår uttrycket "klä er efter väder".
Vi grillar korv, äter