I onsdags morse var jag uppe i ottan. Klockan ringde 6 och även fast jag inte sovit speciellt mycket då jag legat och lyssnat på ljud uppifrån min hyresvärd som jag är lite orolig för så var jag ändå pigg.
Iväg till stan, härligt att se alla människor på buss och tåg! Har kanske saknat det lite..eller?
Nja, det kan vi ju diskutera...
Kliver in på Maria Beroendecentrum 7.45 och lugnet infinner sig genast. Allting bara rinner av mig, det känns som om jag är hemma. Klockan 8 ska jag träffa en kvinna för ett bedömningssamtal för om jag ska gå relationsprogrammet. Alltså en kurs för kvinnor som missbrukar relationer på ett destruktivt sätt. Efter vår genomgång om mitt livs historia (igen) så konstaterade hon att hon nog ville träffa mig igen för att se om det inte var ett vanligt relationsmissbruk jag har. Dvs att själva kicken för mig blir jakten, att se om jag kan få en viss person. Jag stannar inte kvar i relationen utan är ständigt på jakt efter något nytt.
Under denna timme vi pratade blev jag ledsen ett par gånger. Först för min dotter. Att jag kände att jag inte får träffa henne (igår var jag tom utanför dagis på promenad för att få säga hej till henne). Eller får o får träffa, jag FÅR ju träffa henne, men känner mig orättvist behandlad och ifrågasatt som mamma eftersom hon inte bor hos mig.
Det andra jag blev ledsen över var när behandlaren sa att jag fortfarande sökte bekräftelse hos min pappa och att det är rotat så djupt i mig att det är ren självbevarelsedrift.
Vi kom även fram till att jag levt i symbios med min mamma och att hon på det sättet faktiskt också stängt ute pappa. O det lustiga är, min dotters pappa har sagt att han då A var liten blev väldigt tight med henne och frös ute mig. De gick alltså in i någon form av symbios.
Mönstret upprepar sig. Han har ju också en historik som medberoende, fast det var inte hans pappa som drack, utan mamma.
Något annat som vi konstaterade inte var så vanligt kanske var att både jag och min bror sov i mamma o pappas säng tills vi var drygt 12 tror jag.
O jag har aldrig fattat varför det var så jobbigt när mamma nån gång reste bort o inte var hemma på kvällen, pappa brukade somna tidigt och jag kunde inte somna om inte någon var vaken, så det var alltid oro när hon var borta. Frågade behandlaren om detta och hon sa: Säg att du har en snutte när du ska sova varje natt. Om snutten helt plötsligt är borta, är det väl inte så konstig om du blir orolig? Min mamma har alltså förmodligen stått för väldigt mycket trygghet hos mig. Hon har inte haft förmågan att kunna spegla mig i mina känslor och behov, eftersom hon själv förmodligen inte blivit det när hon var liten. Man kan bara ge det man själv har fått. Så himla klokt!
När vi sedan var klara mötte jag 2 stycken av de andra kursledarna ute i korridoren. Ett himla mysigt besök! Det finns mycket värme, kunskap och kärlek i de där lokalerna!
