EbbaLie

Självdestruktiv.
Det är nog det ord jag kan hitta i huvudet som bäst beskriver hur jag känner mig.

Har funderat mycket på detta senaste tiden.
Varför söker jag mig till saker som jag egentligen vet inte är bra?
Varför säger jag saker som jag vet inte kommer mottas på ett bra sätt?

Ett exempel:

Jag ringer upp min mor. Vi har inte hörts på ett tag då jag varit bortrest några dagar. Hon har ringt 2ggr när jag inte haft tid eller möjlighet att prata. Men så idag får vi äntligen ihop det.

Hör ganska på en gång att hon inte är helt glad. Korta tonfall, snabba ämnesbyten, såfort vi är inne o tassar på "jobbig" mark (dvs prat om mitt ex) ändrar hon tonläge till något kort kallt trubbigt. Stundom kommer mjukare, rundare ord ur hennes mun, som raskt igen blir sylvassa.

Jag hör detta. Jag borde sätta P för mig själv. Istället hör jag mig fortsätta älta saker som jag vet inte kommer mottas på ett sätt som jag vill att de ska mottas.
När jag tillslut inte får den responsen jag vill (o även fast jag verkligen försökt uttrycka mig på ett sätt som inte kastar allt för mycket skit på mitt ex utan är lite mer nyanserat och objektivt) så avslutar jag och lägger på.

Då infinner sig dessa känslor i min kropp:

-Ilska
-Besvikelse
-Övergivenhet
-Sorg

Jag blir så jäkla arg på min mor och säger högt (när jag har lagt på alltså, lite rädd om livhanken är jag) ja, o tack för den supporten!

Sätter mig upp, tänker, säger till mig själv. Du är inte värdelös. Du är inte värdelös pga detta. Det ligger hos henne, hon hade en dålig dag eller whatever, låt inte detta avspegla sig på din självkänsla.

Sen går det upp. Som ett långt och ståtligt Liljeholmens:
Jag ville bara ha bekäftelse av henne, på att det var okej att känna som jag kände.

O när jag skriver detta trillar stora krokodiltårar ner för mina kinder. Ovanstående är sant för mig. Just nu, här och idag är det en sanning. Jag söker, efter 32 år fortfarande bekräftelse av min mamma.