En timme senare var det dags för familjerådgivning. Och även om jag trallande (ja, faktiskt) klivit ut ifrån beroendecentrums lokaler så kunde jag se att det förmodligen inte skulle vara lika kärleksfulla 90 minuter som skulle möta mig här. Så jag tänkte: oavsett hur det går, har du iallafall fått 45 minuter då du känt kärlek och värme. Försök att minnas hur det kändes.
Så, vi sätter oss ner, jag, exet och vår terapeut (som faktiskt är bra, inte alltid man har sån tur när det gäller kommunens familjerådgivare). Jag börjar med att berätta om min morgon, vad som hänt sedan sist, om att jag varit utanför As dagis. Sen är allt ett virrvarr. Försöker förklara det jag kom på när jag träffade min terapeut M förra veckan (jag VET många terapeuter här), att jag nog gjort exet till en fadersfigur. Han står för trygghet, finns där, sviker inte, bekräftar mig, är min bästa vän, fixar och donar för mig. Eller rättare sagt, det är så jag hade velat att min far vad, det är vad jag sökt hos honom i 33 år.
Men hur klart och tydligt jag än har det i huvudet så har jag fortfarande svårt att få ut det på ett lättbegripligt sätt genom munnen till omvärlden....kommunikation tycks inte vara en av mina bästa grenar direkt. Tragglar och försöker men det blir ingen bra så jag lämnar det ett tag. Exet blir förståss jätteledsen, är inte så roligt att få detta levererat.
Vi fortsätter, pratar varannan gång. Jag gråter en skvätt, han gråter en skvätt., Jag känner mig kränkt, han känner sig kränkt. Vi pratar om dottern. Jag blir ledsen. Så mycket sorg jag har i min kropp över att inte få träffa henne! Känner att jag återigen blir ifrågasatt som mamma. Det ligger något där. Svartsjuka? Exet och A bondade ju vädligt hårt när hon föddes eftersom jag hade dels en förlossningsdepression, dels svårt att knyta an till henne. Jag har nog alltid känt mig osidosatt, som att deras relation skulle vara viktigare än hennes och min. O såfort det blir såhär så blir jag ju 5 åring själv och trotsig och nej, det är inte speciellt konstruktivt.
Det är ju precis som jag själv sökt bekräftelse när jag var lite. Om jag gör såhär, vad händer då?
Om tex A inte får som hon vill en kväll när jag ska lägga henne (hände förra veckan hemma hos exet när han var bortrest) så kommer det snabbt ett: "jag vill att pappa ska lägga mig. Jag vill att han ska vara här!"
Det tar en microdel av en sekund och så är jag rent mentalt också en bråkig 5-åring som ska straffa ut henne för att hon säger detta till mig. Alltså, min drivkraft blir att gå därifrån, att fly. "Hon vill ändå inte ha min kärlek så vad ska jag då här och göra"
Medan jag borde vara vuxen nog att stanna kvar och spegla henne i det hon säger, att pappa inte är hemma just nu utan att jag lägger henne och säga hur mycket jag älskar henne.
