EbbaLie

Igår tvivlade jag på min existens.
Är jag en så hemsk människa? Vad har jag gjort för hemskt mot min familj som vänder mig ryggen när jag som mest behöver dem?
Varför vill de/kan de inte säga något för att visa att de är ledsna? Varför måste min mor stå på exets sida?

Idag är jag tacksam.
Tacksam för min vän H som jag inte känner särskilt väl egentligen, men som med självklarhet öppnade sin dörr för mig närjag frågade om han hade ett rum att låna ut.
Tänk vilka människor man har i sin närhet utan att veta om det.
De man litar mest på faller bort och nya träder fram.

Det känns inte lika tungt som igår. Känner mig dock seg i huvudet efter att ha ätit Propavan (sömntabletter) några dagar på raken.
Tänker jag på huset blir jag nedstämd, vet att exet är jätteledsen och det är väl inte alltid det lättaste att ta hand om ett barn då också. Igår när han kom hem gick han raka vägen upp till dottern och kom sedan inte ner. Hade hoppats på att få byta några ord med honom, men det var väldigt tydligt budskapet han kom med: du är förrädaren, försvinn ur mitt hus!
Så jag åkte, utan ett ord.