EbbaLie

n

....

.......

En timme senare var det dags för familjerådgivning. Och även om jag trallande (ja, faktiskt) klivit ut ifrån beroendecentrums lokaler så kunde jag se att det förmodligen inte skulle vara lika kärleksfulla 90 minuter som skulle möta mig här. Så jag tänkte: oavsett hur det går, har du iallafall fått 45 minuter då du känt kärlek och värme. Försök att minnas hur det kändes.

Så, vi sätter oss ner, jag, exet och vår terapeut (som faktiskt är bra, inte alltid man har sån tur när det gäller kommunens familjerådgivare). Jag börjar med att berätta om min morgon, vad som hänt sedan sist, om att jag varit utanför As dagis. Sen är allt ett virrvarr. Försöker förklara det jag kom på när jag träffade min terapeut M förra veckan (jag VET många terapeuter här), att jag nog gjort exet till en fadersfigur. Han står för trygghet, finns där, sviker inte, bekräftar mig, är min bästa vän, fixar och donar för mig. Eller rättare sagt, det är så jag hade velat att min far vad, det är vad jag sökt hos honom i 33 år.
Men hur klart och tydligt jag än har det i huvudet så har jag fortfarande svårt att få ut det på ett lättbegripligt sätt genom munnen till omvärlden....kommunikation tycks inte vara en av mina bästa grenar direkt. Tragglar och försöker men det blir ingen bra så jag lämnar det ett tag. Exet blir förståss jätteledsen, är inte så roligt att få detta levererat.

Vi fortsätter, pratar varannan gång. Jag gråter en skvätt, han gråter en skvätt., Jag känner mig kränkt, han känner sig kränkt. Vi pratar om dottern. Jag blir ledsen. Så mycket sorg jag har i min kropp över att inte få träffa henne! Känner att jag återigen blir ifrågasatt som mamma. Det ligger något där. Svartsjuka? Exet och A bondade ju vädligt hårt när hon föddes eftersom jag hade dels en förlossningsdepression, dels svårt att knyta an till henne. Jag har nog alltid känt mig osidosatt, som att deras relation skulle vara viktigare än hennes och min. O såfort det blir såhär så blir jag ju 5 åring själv och trotsig och nej, det är inte speciellt konstruktivt.
Det är ju precis som jag själv sökt bekräftelse när jag var lite. Om jag gör såhär, vad händer då?

Om tex A inte får som hon vill en kväll när jag ska lägga henne (hände förra veckan hemma hos exet när han var bortrest) så kommer det snabbt ett: "jag vill att pappa ska lägga mig. Jag vill att han ska vara här!"
Det tar en microdel av en sekund och så är jag rent mentalt också en bråkig 5-åring som ska straffa ut henne för att hon säger detta till mig. Alltså, min drivkraft blir att gå därifrån, att fly. "Hon vill ändå inte ha min kärlek så vad ska jag då här och göra"
Medan jag borde vara vuxen nog att stanna kvar och spegla henne i det hon säger, att pappa inte är hemma just nu utan att jag lägger henne och säga hur mycket jag älskar henne.

I onsdags morse var jag uppe i ottan. Klockan ringde 6 och även fast jag inte sovit speciellt mycket då jag legat och lyssnat på ljud uppifrån min hyresvärd som jag är lite orolig för så var jag ändå pigg.

Iväg till stan, härligt att se alla människor på buss och tåg! Har kanske saknat det lite..eller?

Nja, det kan vi ju diskutera...

Kliver in på Maria Beroendecentrum 7.45 och lugnet infinner sig genast. Allting bara rinner av mig, det känns som om jag är hemma. Klockan 8 ska jag träffa en kvinna för ett bedömningssamtal för om jag ska gå relationsprogrammet. Alltså en kurs för kvinnor som missbrukar relationer på ett destruktivt sätt. Efter vår genomgång om mitt livs historia (igen) så konstaterade hon att hon nog ville träffa mig igen för att se om det inte var ett vanligt relationsmissbruk jag har. Dvs att själva kicken för mig blir jakten, att se om jag kan få en viss person. Jag stannar inte kvar i relationen utan är ständigt på jakt efter något nytt.

Under denna timme vi pratade blev jag ledsen ett par gånger. Först för min dotter. Att jag kände att jag inte får träffa henne (igår var jag tom utanför dagis på promenad för att få säga hej till henne). Eller får o får träffa, jag FÅR ju träffa henne, men känner mig orättvist behandlad och ifrågasatt som mamma eftersom hon inte bor hos mig.

Det andra jag blev ledsen över var när behandlaren sa att jag fortfarande sökte bekräftelse hos min pappa och att det är rotat så djupt i mig att det är ren självbevarelsedrift.

Vi kom även fram till att jag levt i symbios med min mamma och att hon på det sättet faktiskt också stängt ute pappa. O det lustiga är, min dotters pappa har sagt att han då A var liten blev väldigt tight med henne och frös ute mig. De gick alltså in i någon form av symbios.
Mönstret upprepar sig. Han har ju också en historik som medberoende, fast det var inte hans pappa som drack, utan mamma.

Något annat som vi konstaterade inte var så vanligt kanske var att både jag och min bror sov i mamma o pappas säng tills vi var drygt 12 tror jag.

O jag har aldrig fattat varför det var så jobbigt när mamma nån gång reste bort o inte var hemma på kvällen, pappa brukade somna tidigt och jag kunde inte somna om inte någon var vaken, så det var alltid oro när hon var borta. Frågade behandlaren om detta och hon sa: Säg att du har en snutte när du ska sova varje natt. Om snutten helt plötsligt är borta, är det väl inte så konstig om du blir orolig? Min mamma har alltså förmodligen stått för väldigt mycket trygghet hos mig. Hon har inte haft förmågan att kunna spegla mig i mina känslor och behov, eftersom hon själv förmodligen inte blivit det när hon var liten. Man kan bara ge det man själv har fått. Så himla klokt!

När vi sedan var klara mötte jag 2 stycken av de andra kursledarna ute i korridoren. Ett himla mysigt besök! Det finns mycket värme, kunskap och kärlek i de där lokalerna!

Häromdagen när jag gick förbi dagis för att få en skymt av min dotter (rekommenderar inte detta till någon, det blir bara konstigt för barnet om ena föräldern plötsligt oanmäld dyker upp).

Turligt nog (tyckte jag) stod hon ganska nära staketet och vägen med sina kompisar och klättrade på ett träd. Jag visste ju inte hur hon skulle reagera när hon såg mig (mitt ego ville förmodligen att hon skulle springa mot mig och ropa "maaammmma" i glädje). Men jag visste ju inte, vilket även gjorde mig lite osäker. Skulle hon bli arg? Glad? Ledsen?

Jag ville inte att hon skulle tro att jag skulle hämta henne, det har hänt en gång tidigare att vi missat meddela henne att vi bytt hämtningsperson och hon blev helt galen, så jag går lite långsamt brevid staketet, bort ifrån grinden så hon inte tror jag är på väg in.

När hon ser mig blir hon lite avvaktande. Sen ler hon. Sedan kommer det tråkiga:
Hon börjar klättra upp för trädet och hänga upp och ner. Hon börjar showa.

Jag minns dom som igår. Barnets roller. Vi gick igenom dem på anhöriggruppen.
Tapetflickan, clownen, hjälten, rebellen...

"Clownen försöker dra uppmärksamheten bort från föräldrarna, från problemen i familjen genom att försöka få alla att skratta. Men precis som man brukar säga om cirkusclownen finns sorg och tårar att hantera bakom masken"

Egentligen skulle det kunna vara att hon vill visa mig vad hon kan. Och så kan det också vara. Men det kändes oerhört ledsamt att se det här framförsig på terapin (familjerådgivningen).

Ett barn ska ju aldrig behöva ta på sig ansvar för de vuxna. I helgen ska jag prata med henne och detta så får vi se vad som kommer fram.

När hon showat klart undrade hon vad jag gjorde och jag sa att jag var ute på promenad. Så efter några minuter fortsatte jag min färd. Mitt ego ledset och fullt av sorg över att hon inte kommit fram och velat krama mig. Eller så kanske hon ville det. Men visste inte hur hon skulle göra....

Tantaluttan som jag hyr denna undervåning av var ju iof rätt gammal redan när jag flyttade in för en månad sen och hon har ju inte direkt kanske blivit yngre på den tid jag bott här..hursomhelst..idag när jag var uppe och lämnade hyran så stod hon i morgonrock och sa att hon hade tryck över bröstet och pratade som om hon väntade på att döden skulle kliva in genom dörren vilken sekund som helst.

1) obehagligt med döden, jag blev märkbart tagen av det hon sa, ångesten skrek i hela kroppen
2) jamen då börjar vi leta boende IGEN

Hur är det nu man brukar säga: 1 steg fram 2 tillbaks?
Får nog fundera lite på vad det var jag skulle lära mig av det här...

Självdestruktiv.
Det är nog det ord jag kan hitta i huvudet som bäst beskriver hur jag känner mig.

Har funderat mycket på detta senaste tiden.
Varför söker jag mig till saker som jag egentligen vet inte är bra?
Varför säger jag saker som jag vet inte kommer mottas på ett bra sätt?

Ett exempel:

Jag ringer upp min mor. Vi har inte hörts på ett tag då jag varit bortrest några dagar. Hon har ringt 2ggr när jag inte haft tid eller möjlighet att prata. Men så idag får vi äntligen ihop det.

Hör ganska på en gång att hon inte är helt glad. Korta tonfall, snabba ämnesbyten, såfort vi är inne o tassar på "jobbig" mark (dvs prat om mitt ex) ändrar hon tonläge till något kort kallt trubbigt. Stundom kommer mjukare, rundare ord ur hennes mun, som raskt igen blir sylvassa.

Jag hör detta. Jag borde sätta P för mig själv. Istället hör jag mig fortsätta älta saker som jag vet inte kommer mottas på ett sätt som jag vill att de ska mottas.
När jag tillslut inte får den responsen jag vill (o även fast jag verkligen försökt uttrycka mig på ett sätt som inte kastar allt för mycket skit på mitt ex utan är lite mer nyanserat och objektivt) så avslutar jag och lägger på.

Då infinner sig dessa känslor i min kropp:

-Ilska
-Besvikelse
-Övergivenhet
-Sorg

Jag blir så jäkla arg på min mor och säger högt (när jag har lagt på alltså, lite rädd om livhanken är jag) ja, o tack för den supporten!

Sätter mig upp, tänker, säger till mig själv. Du är inte värdelös. Du är inte värdelös pga detta. Det ligger hos henne, hon hade en dålig dag eller whatever, låt inte detta avspegla sig på din självkänsla.

Sen går det upp. Som ett långt och ståtligt Liljeholmens:
Jag ville bara ha bekäftelse av henne, på att det var okej att känna som jag kände.

O när jag skriver detta trillar stora krokodiltårar ner för mina kinder. Ovanstående är sant för mig. Just nu, här och idag är det en sanning. Jag söker, efter 32 år fortfarande bekräftelse av min mamma.

Men jag hinner inte mellan skidåkning och att ta hand om en busig 5-åring:)
Återkommer snart igen!

Igår flyttade jag in i min nya tillfälliga lägenhet. Hade tur som fick hjälp av en kompis! Mycket grejer blev det till slut. Allt blev mer eller mindre inställt innanför dörren så jag är inte jättesugen på att börja packa upp:-)

Nu håller jag på o packar ner alla mina saker från dryga 2 veckor i Solsidan. Japp, jag ska lämna fina huset på 200 kvm med sjöutsikt. Känns tråkigt. Men skönt. Mycket tudelade känslor här nuförtiden märker jag:-)
Så jag har packat ner, för att imorgon bitti packa upp och sedan ner igen och åka till Sälen.

Jag och dottern tar en liten retreat på ett par dagar med skidåkning med min mamma mfl.
Ska bli spännande att åka med min bil. Första långturen! Är egentkigen ingen långdistansbil (110HK och framhjulsdrift) men det får funka!

Har laddat med red bull och godis men för att förhindra insomning vid ratten går jag och lägger mig nu tror jag..

Gonatt!

Ikväll ska då flyttlasset gå är det tänkt.
Som tur är har jag fått med en vän som ska hjälpa mig lasta på/av sängarna. Hade också hoppats på att ha hittat en soffa som jag hade kunnat plocka upp längs med vägen eftersom jag nu ändå har hyrt en lastbil, men det ser mörkt ut på den fronten.
Har någonstans kommit till punkten: vem bryr sig, vilket inte är jättebra men bättre än att jag stressar runt som en galning och försöker hitta ngt i sista stund. Jag har ju en Fatboy som får agera någon form av soffa tills dess.

Tänk att man inte lär sig förresten. Jag är fortfarande igång och planerar värsta super duper lägenheten rent inredningsmässigt, även fast jag inte vet hur länge jag kan bo där (och därmed inte vill flytta över allt för mycket grejer dit).
Först tänkte jag: det är så kort tid, jag flyttar dit en madrass på golvet och ett köksbord bara typ. Jag kommer ändå inte bjuda in folk så vem bryr sig om hur det ser ut?
Det övergick i: jag ska ju ändå bo där, även om jag inte vet hur länge, bättre att känna sig hemmastadd annars kommer man ju bara ha ångest och längta bort.
Som senare blev: de här hiskeliga plastmattorna i hallen och köket kan jag ju täcka över med lite heltäckningsmatta.
Och till slut: jag vill ha en riktig soffa, en stor så alla får plats i den.

Va? Vad hände? O så snabbt det gick!
Nä, dags och sätta sig ner och titta lite på sina egna mönster....

Jag som alltid varit världsbäst (enligt mig själv iaf) på stress är för tillfället lite förundrad.
Var det så här det kändes?
:-)
Måste komma ihåg, måste komma ihåg. Vafan var det jag skulle komma ihåg nu igen?
Eller kallas det kanske minnesproblem?

Satte mig precis och skrev ner en lista (jovisst, jag TRODDE jag hade slutat med listor, men tydligen INTE) över morgondagen. Så jag skulle komma ihåg. (Jag har tom skrivit in en påminnelse i min telefon om att jag ska komma ihåg och tvätta lakan o handduk på lördag).

Förr i tiden hade den här listan varit peanuts och förmodligen fördubblad eller tripplad:

08.00 Ta in bäddmadrassfyndet från bilen, tvätta överdraget
08.30 Töm bilen på skräp
09.00 Biltvätt
10.00 Bromsa med bilen! (brukar alltid få tillsägelese att jag måste använda bromsarna mer, se nästa punkt)
10.30 Besiktning bil
11.00 Möte med handlläggare arbetsförmedlingen
12.00 Ring trygghansa och ändra adress på hemförsäkringen
12.30 Packa ner det som ligger hos exet
16.00 Hämta på dagis


Puuuuuuh. Får hjärtklappning av listan ovan.
O då gör kanske vanliga människor det där + hundra andra saker utan att knysta.
Jag som trodde jag klarade stress nu, men nja, jag är nog inte där riktigt än...

Jobba jobba jobba...

Puuuuuh.
Ilskan har släppt.
Äntligen! 2 samtal senare, till vänner.

13.50: kommer inte ihåg adressen, portkoden eller nånting vad gäller vägbeskrivning till vår terapeut.
Skickar sms till x:et.
13:59 inkommande samtal "Jag står vid porten, var är du?"
14:04 kliver vi in.

Alla tankar som jag haft, grejer jag fnulat på, tänkt att jag behöver ta upp, är som bortblåsta.
Sätter mig ner i stolen, som likt grythyttan stolarna går att gunga på. Vaggar in mig själv. Oron befinner sig genast i solar plexus-trakten när terapeuten öppnar sin mun.
Den här gången får ex:et börja (bra, annars hade det nog blivit en vimsig rörig start).

Han pratar exakt 45 min.
Jag skojar inte. Han vill delge lite mer fakta för T (terapeuten) så hon ska kunna få en bättre bild.
Han drar hela historien från början.

Hur han först inte släpper in mig och håller mig på avstånd, hur vår dotter föds, hur han boar och tar på sig en kanske mer typisk kvinnoroll där man mer tar sig an barnet och partnern kommer i skymundan, hur han "dissar" mig, ser att jag behöver hjälp men struntar i det, stänger mig ute, inser att det kommer ta slut men låter mig göra slag i saken (och därmed bli "boven"), hur han tycker det är skönt att jag försvinner ur hans och dotterns liv, att det blir lugn o ro och sedan vägen tillbaka, när han inser hur mycket han tycker om mig att att vi är menade för varandra (hans tolkning inte min), hur jag gång på gång stänger ner, hur jag är ute och festar och bara umgås med honom när det passar mig, hur jag ligger med hans seglarkompis medan han är ute och seglar en tävling (1, de är inte kompisar, 2, det hände inte under tiden de seglade 3, vi var inte tillsammans vid tidpunkten) och så vidare.

Under dessa 45 min försökte jag bara sitta o lyssna (o det är fan inte lätt att försöka lyssna nyanserat när man har 100 mönster och överlenadsstrategier som kickar in hela tiden). Det första jag kände var: ilska, varför ska han dra upp det här nu IGEN liksom....nästa känsla som kom var sorg.
Jag blev jätteledsen, automatiskt försökte jag bromsa det men tårarna rann ändå sakta ner för mina kinder. Sorg över...övergivenhet tror jag. Att han inte ville ha mig (fast han ville ju det egentligen). Hela spelet vi höll på med. T använde ett ord som jag givetvis inte kommer ihåg just nu (skulle ha spelat in sessionen på telefonen, hade ju varit super att kunna gå tillbaka o lyssna!). Efter det kom oro, ångets och skam. Bitvis kändes det helt lungt för att sedan övergå till mycket starka känningar i solar plexus/magtrakten igen.

När han hade talat klart frågade T mig hur jag såg på det hela.
Jag var helt matt, helt fullkomligt jävla SLUT. Av att bara ha lyssnat! Jag frågade på skämt om jag fick gå hem.
Det var lite så det kändes just då.
Sen pratade jag i några minuter. Osammanhängade, det var svårt att greppa någon röd tråd. Hade behövt skriva ner stolpord medan ex:et körde sin orering. Vet inte om jag blev så mycket klokare just där o då, men det kanske är bitar som faller på plats om några dagar. Sa iaf att jag kände mkt sorg och blev ledsen i början av historien.

Sedan gled vi långsamt in på ett annat minområde: boendet.
Jag har ju hittat en lägenhet, men ex:et tycker inte att dottern ska bo där, jag har trott att det är för att det är kortsiktigt men så var inte fallet utan han drog paralleller med när jag mådde dåligt i våras och inte kunde be om hjälp och dottern tvingades bo i misär, utan mat och ingen som orkade ta henne till dagis (det var stökigt för att jag inte orkade städa absolut, jag orkade förvisso inte laga mat men jag köpte hämtmat, och köra till dagis + hämta var typ det enda jag orkade gör på hela dagen).

Och med hela storyn om hur han inte tyckte att jag knöt an till dottern, att han alltid ha fått ta ett större ansvar för henne brast det totalt för mig när han sa att han oroade sig för att jag kunde ta hand om henne. Att jag inte skulle höra av mig om jag behövde hjälp.
Som vanligt tunade jag som vanligt sagt in på fel frekvens och hörde: du klara inte att ta hand om din egen dotter, du är värdelös! Samt, om jag inte kan hitta något annat sätt att straffa dig på får det bli genom dottern.

HERREgud. H-E-R-R-E-G-U-D
Tillbaka till gamla mönster 2: jag låser mig totalt, stirrar ner i golvet och svarar enstavigt på de frågor jag får.
Tittar INTE upp på den som tilltalat mig. Gråter en skvätt. Tycker ex:et är en idiot.

T avslutar sessionen då vi dragit över med 10 minuter och vi går tysta ner till våra bilar.
Exet: "Hur ser resten av veckan och helgen ut?" (tror att han försöker luska om jag vill hämta dottern från dagis eller nåt)
Jag: "Ingen aning"

Konstruktivt.
Verkligen!
Fast jag vet ju att det kommer komma fram saker ur det här om några dagar när det fått lägga sig.
O, som sagt, efter 2 samtal till vänner så hade den värsta ilskan släppt. Så det finns hopp om att jag kan sova inatt iallafall!

Vi börjar med det mest aktuella först: boendet

Har lyckats lokalisera en tvåa på 50kvm i undervåningen hos en gammal dam som bor i området nära dotterns dagis. Perfekt! Förvisso orginalskick på allt (tom proppskåpet) men till det fashionabla priset 3000kr i månaden. Inga extra avgifter.

Det finns 2 mindre bra saker i denna ljuva kråksång dock:
1) Tanten som hyr ut är 90 år gammal och kan åka in på hem/dö vilken sekund som helst
2) Det finns inga möbler, alltså måste jag släpa dit mina för oviss tid (hoppas såklart på ett par månader)

(3) det luktade fukt när jag klev in där idag, lite gammal sommarstuge-doft sådär, hoppas det inte är mögel då huset är suoterräng och detta är bottenvåningen)

Så, nu ska jag bara se till o få igång elen, boka flyttbil, hitta någon som kan hjälpa mig lyfta sängarna och sen kör vi!

Fram tills dess bor jag på 250 kvm i Solsidan med utsikt över Erstaviken:-)
Lagom trist....

Jag har ren o skär panik.
Vart sjutton ska jag ta vägen? Vart ska jag bo?
Jag har skickat ut massmail till mina vänner, frågat dagisföräldrar, dammsuger nätet varje dag, lusläser Blockets annonser, men på en vecka har jag inte fått något napp överhuvudtaget.

Vad sjutton gör jag nu? Ska jag hoppa runt på soffor en månad framöver?
Jäklar skit. Får gå igenom listan igen...

Tänk tänk tänk....

Idag när jag skulle lämna H:s hem så tänkte jag, jaha, vad gör jag nu? Åker o sätter mig i ett köpcentrum? Skulle inte vara hemma hos A förrens till middag. Hade ingenstans att åka, att bara får sätta sig ner o känner sig som hemma. Gud så jag har insett hur viktigt det är med ett hem!