EbbaLie

Puuuuuh.
Ilskan har släppt.
Äntligen! 2 samtal senare, till vänner.

13.50: kommer inte ihåg adressen, portkoden eller nånting vad gäller vägbeskrivning till vår terapeut.
Skickar sms till x:et.
13:59 inkommande samtal "Jag står vid porten, var är du?"
14:04 kliver vi in.

Alla tankar som jag haft, grejer jag fnulat på, tänkt att jag behöver ta upp, är som bortblåsta.
Sätter mig ner i stolen, som likt grythyttan stolarna går att gunga på. Vaggar in mig själv. Oron befinner sig genast i solar plexus-trakten när terapeuten öppnar sin mun.
Den här gången får ex:et börja (bra, annars hade det nog blivit en vimsig rörig start).

Han pratar exakt 45 min.
Jag skojar inte. Han vill delge lite mer fakta för T (terapeuten) så hon ska kunna få en bättre bild.
Han drar hela historien från början.

Hur han först inte släpper in mig och håller mig på avstånd, hur vår dotter föds, hur han boar och tar på sig en kanske mer typisk kvinnoroll där man mer tar sig an barnet och partnern kommer i skymundan, hur han "dissar" mig, ser att jag behöver hjälp men struntar i det, stänger mig ute, inser att det kommer ta slut men låter mig göra slag i saken (och därmed bli "boven"), hur han tycker det är skönt att jag försvinner ur hans och dotterns liv, att det blir lugn o ro och sedan vägen tillbaka, när han inser hur mycket han tycker om mig att att vi är menade för varandra (hans tolkning inte min), hur jag gång på gång stänger ner, hur jag är ute och festar och bara umgås med honom när det passar mig, hur jag ligger med hans seglarkompis medan han är ute och seglar en tävling (1, de är inte kompisar, 2, det hände inte under tiden de seglade 3, vi var inte tillsammans vid tidpunkten) och så vidare.

Under dessa 45 min försökte jag bara sitta o lyssna (o det är fan inte lätt att försöka lyssna nyanserat när man har 100 mönster och överlenadsstrategier som kickar in hela tiden). Det första jag kände var: ilska, varför ska han dra upp det här nu IGEN liksom....nästa känsla som kom var sorg.
Jag blev jätteledsen, automatiskt försökte jag bromsa det men tårarna rann ändå sakta ner för mina kinder. Sorg över...övergivenhet tror jag. Att han inte ville ha mig (fast han ville ju det egentligen). Hela spelet vi höll på med. T använde ett ord som jag givetvis inte kommer ihåg just nu (skulle ha spelat in sessionen på telefonen, hade ju varit super att kunna gå tillbaka o lyssna!). Efter det kom oro, ångets och skam. Bitvis kändes det helt lungt för att sedan övergå till mycket starka känningar i solar plexus/magtrakten igen.

När han hade talat klart frågade T mig hur jag såg på det hela.
Jag var helt matt, helt fullkomligt jävla SLUT. Av att bara ha lyssnat! Jag frågade på skämt om jag fick gå hem.
Det var lite så det kändes just då.
Sen pratade jag i några minuter. Osammanhängade, det var svårt att greppa någon röd tråd. Hade behövt skriva ner stolpord medan ex:et körde sin orering. Vet inte om jag blev så mycket klokare just där o då, men det kanske är bitar som faller på plats om några dagar. Sa iaf att jag kände mkt sorg och blev ledsen i början av historien.

Sedan gled vi långsamt in på ett annat minområde: boendet.
Jag har ju hittat en lägenhet, men ex:et tycker inte att dottern ska bo där, jag har trott att det är för att det är kortsiktigt men så var inte fallet utan han drog paralleller med när jag mådde dåligt i våras och inte kunde be om hjälp och dottern tvingades bo i misär, utan mat och ingen som orkade ta henne till dagis (det var stökigt för att jag inte orkade städa absolut, jag orkade förvisso inte laga mat men jag köpte hämtmat, och köra till dagis + hämta var typ det enda jag orkade gör på hela dagen).

Och med hela storyn om hur han inte tyckte att jag knöt an till dottern, att han alltid ha fått ta ett större ansvar för henne brast det totalt för mig när han sa att han oroade sig för att jag kunde ta hand om henne. Att jag inte skulle höra av mig om jag behövde hjälp.
Som vanligt tunade jag som vanligt sagt in på fel frekvens och hörde: du klara inte att ta hand om din egen dotter, du är värdelös! Samt, om jag inte kan hitta något annat sätt att straffa dig på får det bli genom dottern.

HERREgud. H-E-R-R-E-G-U-D
Tillbaka till gamla mönster 2: jag låser mig totalt, stirrar ner i golvet och svarar enstavigt på de frågor jag får.
Tittar INTE upp på den som tilltalat mig. Gråter en skvätt. Tycker ex:et är en idiot.

T avslutar sessionen då vi dragit över med 10 minuter och vi går tysta ner till våra bilar.
Exet: "Hur ser resten av veckan och helgen ut?" (tror att han försöker luska om jag vill hämta dottern från dagis eller nåt)
Jag: "Ingen aning"

Konstruktivt.
Verkligen!
Fast jag vet ju att det kommer komma fram saker ur det här om några dagar när det fått lägga sig.
O, som sagt, efter 2 samtal till vänner så hade den värsta ilskan släppt. Så det finns hopp om att jag kan sova inatt iallafall!